Människoplågeri
Jag avskyr värmen som är nu! Kan inte gå ut, inte tänka, inte röra mig. Vedervärdigt är det! Sommaren som kan vara så härlig med allt som grönskar och blommar, alla fåglar och deras ungar, insekter och andra småkryp som man kan beundra. Men ska det vara så här dåligt väder så får jag ju inte uppleva det!
Idag har jag inte varit utanför dörren, brukar ta en sväng på morgonen men nu har jag sträckt nåt i benet så det tog emot att gå iväg. Ikväll ska vi i alla fall ut och gå, ta med kamerorna och ha ÖB som mål. Där hittar man alltid nåt man inte visste att man behövde...
Pratade med en kompis i eftermiddag i telefon. Läääänge! Örat har inte fått sin normala form än.. :o) Och jag som inte kan prata i telefon, men vissa går det så himla lätt att telefonera med! Hade ett sånt samtal igår också, en nätväninna som jag aldrig träffat "på riktigt" ringde och det var som att sjunga duett! Den ena tog vid när den andra drog efter andan.
Hoppas jag kan komma över motståndet att vara den som ringer upp, jag jobbar på det! Det är ju så mysigt att prata och bubbla - bara jag blir uppringd.
Efter dagens samtal funderar jag...tänk att jag älskar den där människan så mycket, men det gör inte hon! Man ska vara snäll mot andra, det är sant. Men ännu viktigare är att man är snäll mot sig själv. Tänk på det!

4 Comments:
Hej Bia!
Skoj du också fick chansen att njuta av härligt telefonpratande!
Är en speciell mysig känsla när det stämmer så väl mellan de två lurarna, som du beskriver.
Jag skulle gärna vilja få din "tyck om dig själv" bild du har bloggat här som present av dig att lägga ut på min webbplats.
Kram / Bosse (www.bolisp.se)
Härligt när det kemin bara stämmer mellan två personer. Vet lite vad du menar med det där med att inte ringa upp. Jag tänker på en liknande grej fast ändå inte riktigt samma kanske...men dina rader fick mig att tänka på en tjej jag hade som vikarie (från ett vikarieföretag) på mitt jobb under fem nätter. Det blev en hel massa skratt, pratande och tankar vi ventilerade. Jag gick och tänkte de två sista dagarna att jag borde fråga henne om vi inte kunde ha lite kontakt. Tror du jag gjorde det? Kanske hon tänkte samma sak men inte heller vågade fråga. Vi var som två gamla väninnor direkt. Ser jag henne någonsin igen? Kanske inte...Dumt va...
Här har du en med riktig telefonfobi...lyfter inte på luren i första taget, ändå har det blivit mycket bättre.
Började när jag var utbränd o skulle kämpa med alla myndigheter. Varje gång jag tog telefonluren började jag gråta. Bara för att jag varje gång var tvungen att förklara min situation som var så hopplös...det slutade med att min sambo fick ta över samtalen. Sen fick han börja ringa i mitt ställe...Idag kan jag klara av såna samtal också, men dendär otäcka känslan när jag står med luren i handen finns på något sätt kvar...så jag jobbar på det jag med!
Passar på att önska en trevlig fotohelg/Kramiz
Och jag pratar aldrig i telefon pga min hörselskada, men jag saknar det!
Kunde nämligen använda telefonen i tonåren, då jag hörde bättre med hörapparater, och hade lättare att uppfatta folks prat i luren. Då var det kul att snacka i telefon!
Men nu, så är det enbart mail som gäller, tyvärr.
Kram Caroline
Skicka en kommentar
<< Home